Att förlora någon som alltid funnits där känns lika konstigt som jobbigt, att någon som funnits där under hela ens medvetna liv helt plötsligt inte finns kvar är nästan overkligt...
Men, det var dags, 32 år som häst är just något i hästväg.
Det är underbart att läsa om alla roliga minnen som så många olika människor har, det får mig att tänka på min egen existens, vad gör jag för att ge liknande minnen till de runt mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar