"I mitt hus är alla dörrar låsta"
"I mitt hus hinner liken ruttna"
Ebba grön satte fingret på det här för länge sedan, hur man skall finna en lösning...det är en svårare fråga...
Never alone, always alone sjunger Takida vilket är en bra beskrivning av samhället idag, aldrig har människan varit omringade av så många andra människor, och aldrig har hon varit lika ensam.
Vi kan se det rent biologiskt, människan har inte kapacitet att ta in så oerhört många människor i sin "flock" och därför "avhumaniserar" vi de som inte får plats vilket tillåter oss att inte bry oss.
Det finns tydliga gränser för hur stort ett samhälle kan bli innan människor blir anonyma, innan vi kan gömma oss i mängden.
Dagligen kan vi läsa om händelser där människor blir misshandlade mitt ute bland folk och ingen ingriper, och vi chockas alla, hur kan det vara så??
Hur skall vi lösa detta, kan vi lösa det? Att vi skall kunna vänta in en biologisk förändring är bara att glömma, mänskligheten kommer dö ut långt innan vi kommit dit.
Jag tror att allt vi kan göra är att belysa problemet och försöka att göra små förbättringar. Vi får göra som MJ (mannen med världsrekord i välgörenhet) sjöng, "I´m starting with the man in the mirror"
to be continued...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar